Tisdagen den 30 december 2008 – Ett år senare

Ett år har nu gått sedan det sorgliga beskedet och den efterföljande förlossningen. Det är svårt att sammanfatta året kortfattat. När jag ser tillbaka på året kan jag tycka att jag har tagit mig långsamt framåt hela tiden. Även om jag har haft perioder då har jag mått sämre och varit mer ledsen. Under året har jag också lärt mig mycket om mig själv och mina reaktioner. Jag har lärt mig vad sorg är. Jag har lärt mig skillnaden mellan vänner och bekanta. Jag har lärt mig att livet inte är rättvist. Lärdomarna är många. Även om dessa lärdomar stundtals har varit tuffa, känner jag att de fått mig att växa som människa och gett mig en större insikt i vad livet kan innebära.

Jag har många minnen från förra året och jag var först lite orolig för hur jag skulle reagera och tänka nu när dessa dagar och klockslag skulle återkomma ett år senare. De dagar jag främst var orolig för var den 28 december då vi fick beskedet att den till synes friska tvillingen var död och idag, den 30 december då förlossningen ägde rum. Med facit i hand kan jag säga att jag inte har haft några problem med detta och att dagarna har flutit på som vanligt. Tankarna har så klart kommit med jämna mellanrum, men jag har inte känt mig speciellt ledsen eller ens nedstämd.

Idag när jag satt i bilen slog tanken mig att jag kanske borde ha besökt minnelunden på kyrkogården. Men jag kom fram till att eftersom tanken inte slagit mig tidigare, så är det nog inte så viktigt för mig att göra det just idag. Om det har varit viktigt för mig hade jag tänkt på det för länge sedan och planerat in det idag. Jag har bara varit på kyrkogården en gång hittills, eftersom jag liksom inte känt behov av att gå dit. Det som vi gjorde idag för att på något sätt minnas, eller hur jag nu ska uttrycka det, var att äta våfflor med glass och sylt. Förra året åt vi våfflor som nyårsmiddag. Nyårsafton var ju dagen efter förlossningen och vi var inte i form för något större nyårsfirande då.

Något som jag tror att jag har blivit bättre på under året är att ta till vara på livet och njuta av det. Att glädjas åt det som är positivt i livet. När jag jämför med förra året vid den här tiden känns livet så mycket lättare att leva nu än då. Under den perioden som var från det att vi fick beskedet om att det var en komplicerad tvillinggraviditet till beskedet om att den till synes friska tvillingen dött, hade jag en oro för graviditeten inom mig som jag tror att jag inte var fullt medveten om. Livet känns därför mycket lättare nu eftersom jag känner att jag inte har någon oro eller sorg som tynger mig.

Imorgon är det nyårsafton och efter den börjar det nya året 2009. Jag hoppas att det blir ett år som inte är så känslomässigt ansträngande som 2008 har varit. Som det känns nu ser det ljust ut för 2009.

Söndagen den 9 november – Ett år sedan beskedet

Äntligen tar jag mig tid att skriva på min blogg. Nu har jag inte skrivit sedan innan semestern. Jag har skrivit lite grann för mig själv, men det är inte särskilt mycket för det känns inte som det funnits så mycket att skriva.

Semestern gav på gott och ont mer tid att tänka. Det var inga nya tankar som kom upp, men de sorgliga tankarna på vad som hänt återvände. Om allt gått bra skulle jag ju inte haft semester utan ha haft en liten pojke att ta hand om.

I slutet av augusti träffade jag kuratorn igen. Vi pratade om hur jag haft det sedan vi sågs senast precis innan semestern. Jag berättade för henne att det känns som en del av mig är skadad. Ungefär på samma sätt som när jag hade skadat mitt knä, fast med den skillnaden att en skadad själ inte syns på utsidan. En skadad själ gör sig precis som ett skadat knä påmind ibland. När jag hade skadat och opererat mitt knä fick jag ett träningsprogram för att komma tillbaka på ett snabbare och bättre sätt. Jag bad kuratorn om ett träningsprogram för min skadade själ, men tyvärr finns det inget sådant. Tiden måste ha sin gång. Hon sa att jag får räkna med att det tar minst ett år innan den värsta sorgen är över.

I september när jag kom igång med jobbet och vardagsrutinerna igen kändes det bättre än det gjort på hela året. Jag kunde prata om vad som hänt utan att få tårar i ögonen. Dessutom kände jag mig mer närvarande socialt och kommer själv på samtalsämnen när jag träffar nya människor.

Nu har det gått drygt tio månader sedan dödsbeskedet och förlossningen. När jag tittar tillbaka kan jag se faser i sorgeprocessen. Under januari-april kände jag mig ganska stark och den förnuftiga delen av min hjärna styrde hur jag kände. Under maj-augusti styrde den känslomässiga delen av min hjärna och jag hade bland annat lätt för att gråta när jag blev påmind om vad som hänt. Under september och oktober har återigen den förnuftiga delen av min hjärna styrt och jag har känt mig full av energi och framåtanda.

Hur det blir under november och resten av året vet jag inte. I fredags var det ett år sedan vi fick beskedet att graviditeten inte var en normal graviditet utan en komplicerad tvillinggraviditet med en arkadisk tvilling (acardiac twin) och en till synes frisk tvilling. Det kändes som en special dag i fredags på något sätt. Flera gånger under dagen tänkte jag på att det var ett år sedan. Det var ju vid den här tiden förra året som hela historien började utspela sig. När jag tänker tillbaka var det ett ganska tufft och ovisst liv under november och december förra året. Det känns som att årets november och december kommer att vara mycket behagligare och enklare att leva i. Det finns liksom ingen oro i kroppen och det som finns planerat kommer troligtvis att kunna genomföras.

Söndagen den 22 juni – Besök på kyrkogården

Av någon anledning har jag inte fått tummen ur att besöka minnelunden på Kvibergs kyrkogård förrän idag. I och för sig har det inte varit aktuellt så lång tid, eftersom det troligtvis inte var så länge sedan askan spreds där. För ca åtta veckor sedan fick vi obduktionsresultatet och efter att obduktionen är klar tar det ca sex veckor innan askan sprids i minneslunden.

Mathias, Rebecka och jag besökte alltså minneslunden idag. Jag trodde att det skulle göra mer ont i mig än vad det gjorde. Vi berättade för Rebecka att den som skulle ha blivit hennes lillebror finns i himlen och varför vi var på kyrkogården, men hon tycks inte förstå. Hon sa bara: ”Då kan jag passa honom” och sedan ville hon vattna blommorna.

På tisdag är det dags för ett nytt besök hos kuratorn. Det är ca en månad sedan jag var där senast och det känns faktiskt som om jag har kommit ytterligare en liten bit på väg framåt sedan förra besöket. Jag tror att en veckas semester på Mallorca och miljöombytet som resan innebar gjorde mig gott. Samtidigt vet jag och känner jag att det är långt kvar innan jag kan prata om vad som hänt utan att få tårar i ögonen.

Lördagen den 24 maj – Den beräknade förlossningsdagen

När maj månad började närma sig var jag orolig för att månaden då förlossningen var beräknad att äga rum om allt hade gått vägen skulle bli extra jobbig. Idag var det den beräknade förlossningsdagen och om jag summerar maj månad hittills har den inte varit så jobbig som jag befarade. Visserligen har jag så gott som varje dag haft tårar i ögonen eller gråtit en skvätt, men sorgen känns ändå fullt hanterbar. Under månaden har jag insett att jag måste jobba med sorgen, den försvinner inte av sig själv. Den insikten kanske är en del av förklaringen till att maj månad inte blev som jobbig som jag befarat.

Idag har vi levt livet nästan precis som om inget hade hänt. Det första jag tänkte på när jag vaknade i morse var inte att det var den beräknade förlossningsdagen idag. Det kom jag på först när jag stod i duschen. Större delen av dagen har jag tillbringat på jobbet för att plugga inför auktorisationsprovet jag ska skriva på måndag och tisdag. Under dagen och kvällen har jag försökt att tänka efter om det har känts något speciellt idag eller om jag har känt mig extra ledsen. Men idag har känts som vilken dag som helst. Det känns väldigt avlägset att jag skulle ha fött barn idag om naturen inte hade velat annorlunda.

Ikväll hade SVT 2 temakväll om barnlöshet. Först var det ett program om ett par som var barnlösa på grund av att kvinnans äggstockar inte producerade ägg. Kvinnan hade en enäggstvillingssyster, som redan hade två barn och inte ville ha fler barn och som donerade sin ena äggstock till sin syster. Operationen lyckades och den barnlösa kvinnan blev så småningom gravid och födde en dotter. Det var en historia med många specialister inblandade och med ett lyckligt slut, precis som jag trodde att vår historia skulle sluta eftersom många specialister var inblandade.

Senare visade SVT en film som heter Harrys döttrar och som handlade om två systrar som var gravida och som skulle få barn ungefär samtidigt. Vid en kontroll av hjärtljuden hittade barnmorskan inga hjärtljud på den ena systern barn och en ultraljudsundersökning gjordes, som visade att hjärtat på barnet hade slutat att slå. Förlossningen sattes igång och kvinnan fick föda fram det döda barnet. Om jag hade sett filmen för ett år sedan eller mer hade jag troligtvis tyckt att det var förskräckligt och inte kunnat förstå hur man kan ta sig igenom någon sådant som kvinna. Det förstår jag nu när jag själv har varit med om det.

Efter tisdagens besök hos kuratorn har det faktiskt känt bättre tror jag. Det känns i alla fall inte som om hon har rivit upp några sår, vilket det kändes som senast jag var där i februari. Det kanske inte finns fler sår att riva upp. Ett råd jag fick av kuratorn var att jobba med minnen för att bearbeta sorgen. Därför plockade jag ikväll fram den röda mappen jag har där jag har samlat alla papper jag fick i samband med alla läkarbesök under graviditeten, ultraljudsbilder, vi-beklagar-vad-som hänt-kort vi fått, mail från Anitha som också bar på acardiac twin m.m. Jag läste igenom papperen och vi tittade på ultraljudsbilderna. Självklart fällde jag några tårar, men gjorde ett uppehåll i tårarna när Charlotte Perrelli sjöng Hero i Eurovision song contest.

Onsdagen den 21 maj - Obduktionsresultat nr 2 klart

Idag fick vi obduktionsresultatet avseende obduktionen av acardiac twin och moderkakan med brev. Obduktionen av acardiac twin och moderkakan är gjord på Huddinge sjukhus medan obduktionen av den ”friska” tvillingen gjordes på Sahlgrenska. Ingen av obduktionen har lett till ett svar på varför den ”friska” tvillingen dog. Ett av syftena med den andra obduktionen var att undersöka förbindelsen som fanns mellan tvillingarna och som gick via moderkakan. Eftersom moderkakan var relativt trasig, då den inte kom ut av sig själv under förlossningen utan fick opereras ut, har de som obducerat den haft svårigheter att bedöma förbindelsen mellan fostren.

Om man ska sammanfatta de två obduktionsresultaten vi fått kan man säga att de inte funnit någon förklaring till varför den ”friska” tvillingen dog, men å andra sidan har inget nytt och allvarligt framkommit. Jag är inte så säker på att resultaten i sig har så stor betydelse för mig, men det är skönt att inte behöva vänta på dem.

Tisdagen den 20 maj – Återbesök hos kuratorn

För ett par veckor sedan insåg jag varför det kallas sorgearbete när någon sörjer. Jag insåg att jag måste jobba med sorgen och bearbeta den. Jag förstod inte tidigare att jag måste jobba med sorgen utan jag trodde att om jag bara kom tillbaka till en vardag som fungerade så skulle det lösa sig av sig självt. Som ett steg bokade jag tid hos kuratorn igen och idag var jag alltså där igen. Senast jag var där var i mitten på februari. Idag pratade vi i ca en och en halv timme om vad som hänt sedan vi sågs senast, hur det känns just nu och hur jag ser på framtiden.

Kuratorn berättade bland annat att för mannen tar det vanligtvis en eller två månader innan han är någorlunda tillbaka i sitt ”vanliga” igen. För kvinnan är det inte ovanligt att det tar flera månader innan hon ens börjar jobba igen. Så har det ju inte varit i mitt fall, men det visar ju endast att hur man sörjer är individuellt.

Vi pratade om omgivningens syn och bemötande av mig. Väldigt många frågar mig fortfarande hur jag mår och hur jag har det, men det finns också de som inte vågar fråga märker jag. Ett fel många gör när de har någon i sin omgivning som sörjer är att de säger: ”Hör av dig om du behöver prata. Jag finns här.” Kuratorn menade att det är fel att göra så, vilket jag håller med om av egen erfarenhet. Det är bättre att höra av sig med jämna mellanrum och hellre bli avvisad.

Om en månad ska jag träffa kuratorn igen. Till dess har jag fått hemläxa skulle man kunna kalla det. Kuratorn gav mig några exempel på hur jag kan jobba med sorgen. Bland annat ska jag besöka minneslunden på Kviberg där de har begravt den ”friska” tvillingen. Dessutom ska jag skriva ut hela min blogg och läsa den.

Efter mitt förra besök hos kuratorn i februari kändes det som hon rivit upp såren, vilket i och för sig kändes bra. Efter dagens besök känns det mer som att jag fått bekräftelse på att mina känslor är fullt normala och att jag har fått lite vägledning i hur jag ska jobba vidare.

Fredagen den 2 maj – Obduktionsresultat nr 1 klart

Obduktionen av den ”friska” tvillingen (pump twin) har gjorts på Sahlgrenska och obduktionen av acardiac twin och moderkakan har gjorts på Huddinge sjukhus. Idag fick vi obduktionsresultatet avseende den ”friska” tvillingen med brev. I brevet står följande: ”Hos detta foster kan man inte hitta några anläggningsrubbningar, inflammatoriska förändringar eller blödningar. Sålunda normalfynd.” Läkarna hade ju inte förväntat sig att de skulle finna någon förklaring till varför fostret dog genom obduktionen och därför hade vi inte heller förväntat oss att obduktionen skulle ge något svar. Redan när vi fick beskedet om att fostret var dött sa läkarna att de trodde att dess hjärta inte orkat med påfrestelsen och därför slutat slå. Det känns på sätt och vis skönt att obduktionen inte visade på något onormalt, eftersom vi fick tillräckligt med negativa besked under graviditeten som var.

Obduktionen av acardiac twin och moderkakan har vi inte fått resultatet på än. Jag har ingen aning om vad den obduktionen kan visa som är av intresse för oss.

I början av veckan ringde jag till kuratorn för att boka en tid. Vi var hos henne senast i februari och när vi gick därifrån sa hon att vi var välkomna att höra av oss så snart vi ville träffas. Efter vårt besök hos kuratorn i februari kände jag mig ganska ledsen och bestämde mig för att träffa henne igen när det kändes bättre. Nu har det gått så lång tid utan att det känns bättre (just nu känns det till och med sämre) att jag tänkte att det är lika bra att boka en ny tid. Mathias känner inget behov av att träffa kuratorn, så jag träffar henne ensam om ca två veckor.

Torsdagen den 24 april – Maj månad väntar

Nästa vecka börjar maj månad och jag tror att maj månad kommer att bli jobbig. Det var ju den 24 maj som det var beräknat att bebisen skulle komma. Jag har inte funderat så mycket på just det tidigare, men nu känns det som jag tänker på det mer och mer ju närmare den dagen det kommer.

Livet rullar på, men tiden står stilla. Just så känner jag. Jag kan dessutom fortfarande inte se fram emot något roligt som är inplanerat och känna att det ska bli roligt.

Det mest som händer i livet kan jag hantera på ett bra sätt. Det som jag inte kan hantera utan att tårarna kommer är kritik mot mig som person. Tårarna kommer även när jag tänker på vad som hänt och när någon frågar hur jag mår med tanke på vad som hänt. Ibland känns det frustrerande att jag inte kan styra över mina känslor.

Obduktionsresultatet är fortfarande inte klart. Vid återbesöket på Östra sa läkaren att det kan ta upp till tre månader innan det är klart, men nu har det gått snart fyra månader sedan förlossningen. Undrar om de har tappat bort honom i hanteringen? Häromdagen mailade jag läkaren och frågade om han har fått obduktionsresultatet, men han har inte besvarat mitt mail än. Även om inte läkarna tror att obduktionen kommer att visa något, så vill jag gärna ha ett svar för att kunna ”stänga” den funderingen och gå vidare.

Torsdagen den 21 februari

Sedan återbesöket på Östra förra veckan har jag känt mig ganska ledsen. Det känns som om jag har gått in i en ny fas i sorgeprocessen. Jag tror fortfarande att det är bra att riva upp såren ibland och jag har därför bestämt mig för att gå fler gånger till kuratorn, men har ännu inte bestämt när jag ska gå dit nästa gång.

Jag har kommit fram till att det finns två sidor i mig som hanterar vad som hänt. Kanske finns det fler sidor, som jag ännu inte upptäckt. Den ena sidan är den rationella, förnuftiga sidan som hanterar vad som hänt på ett klokt sätt. Den andra sidan är den känslomässiga sidan. Jag kan inte styra över någon av sidorna. Det känns som att den förnuftiga sidan av mig har bearbetat klart vad som har hänt och funderar inte på varför allt detta hänt oss. Den känslomässiga sidan är ledsen över vad som hänt, även om jag egentligen inte vill vara det. Just nu känns det som om den känslomässiga sidan har övertaget och därför känner jag mig ledsen.

Det fungerar i alla fall bra på jobbet, trots att jag inte känner mig ledsen ibland och inte är lika glad som vanligt. Jag klarar att hålla ett bra tempo med flera bollar i luften samtidigt, vilket känns bra.

När jag ser framåt i år är det faktiskt mycket roligt inplanerat. Mathias, Rebecka och jag ska åka till Mallorca och till Astrid Lindgrens värld. Det blir två konferensresor med jobbet i år, en till Tanumstrand och en till ett varmt land vid Medelhavet. Dessutom blir det en jubileumsfest i Stockholm för att företaget fyller 85 år. Även om jag innerst inne vet att allt detta är roligt kan jag inte se fram emot och känna glädjen över att få göra dessa saker. Den positiva känslan finns liksom inte, men förhoppningsvis kommer den att återvända.

Måndagen den 11 februari – Återbesök på Östra

Idag var det dags för återbesök på Östra. Innan vi åkte upp var jag lite nervös eftersom jag trodde att vi skulle få resultatet av obduktionen. Även om läkarna inte trodde att de skulle finna något av betydelse vid obduktionen, så kan vi inte släppa tanken helt förrän vi fått obduktionssvaret.

På Östra träffade vi först Lars-Åke, läkaren som följt graviditeten sedan vi var på Östra första gången. Tyvärr var inte obduktionen klar så han kunde inte förmedla oss resultatet. Han berättade att det kan ta upp till tre månader innan resultatet är klart, men när det är klart kontaktar han oss. Vi pratade om allt som hänt och om hur det känns. Sedan gick Mathias och jag och åt lunch.

Efter lunch hade vi tid hos kuratorn. Vi pratade om vad som hänt sedan sist vi sågs, hur det fungerar att jobba och hur livet i övrigt fungerar. Vi pratade om omgivningens reaktioner och om hur vi blir och har blivit bemötta och behandlade. Det känns som att kuratorn rev upp sår genom att ställa raka och känsliga frågor. Även om jag blev ledsen tror jag att det är bra att få dessa frågor.

Det jobbigaste just nu är att jag flera gånger om dagen blir påmind om allt sorgligt som har varit, speciellt på jobbet. Att jag blir mer påmind på jobbet än hemma beror främst på att jag besöker kunder nu som jag besökte under graviditeten i höstas. Många datum och händelser under hösten associerar jag till olika besked i graviditeten och läkarbesök

Det känns som att omgivningen glömmer allt mer. Livet fungerar ju bra för oss och vi känner oss glada för det mesta. Det syns ju inte utanpå oss att vi fortfarande sörjer emellanåt och långt ifrån har glömt. Sorg är ju inte synlig så som en knäskada är. Då haltar man ju tills det inte gör fullt så ont längre, vilket alla kan se.

Söndagen den 3 februari – Fem veckor senare

Idag är det exakt fem veckor sedan förlossning och drygt fem veckor sedan vi fick beskedet att fostret var dött. Det känns som att det var länge sedan. Vi är i fullgång med vårt vanliga liv och häromdagen slog det mig att vi har pratat väldigt lite om vad som hänt den senaste tiden. Det är ju visserligen så att man blir påmind många gånger varje dag, men det kändes ändå som att det inte finns så mycket nytt att säga just nu. Dessutom känner jag mig glad även på insidan kroppen på ett sätt som jag inte känt på länge. Det känns inte tungt längre.

Det fungerar bra på jobbet. Jag känner att hjärnan är nästan som vanligt igen och jag klarar av att jobba heltid utan problem.

Nästa måndag ska vi till Östra på återbesök. Före lunch ska vi träffa läkaren Lars-Åke, som har följt graviditeten sedan början av november. Förhoppningsvis är obduktionsresultatet klart så han kan förmedla oss det. Jag är lite orolig för att obduktionen ska visa på något som vi inte har förväntat oss. Vi förväntar oss, och vill inte heller, att de inte ska hitta någon orsak till att fostret dog. Då skulle i så fall förklaringen vara att dess hjärta fick jobba för mycket för att orka med. Efter lunch har vi tid hos kuratorn. Om obduktionen är klar kan hon läsa resultatet i min journal innan vi ses. Tanken är att vi ska prata om tiden som har varit sedan vi sågs senast samt om det som vi vill prata om eller fråga.

Torsdagen den 24 januari – Andra arbetsveckan

Nu är andra arbetsveckan snart avklarad. I måndags kändes det väldigt bra, vilket kanske berodde på att jag hade vilat hjärnan under helgen. Tisdag, onsdag och idag har jag känt mig så där svårbeskrivligt trög i hjärnan, men det är i alla fall skönt och roligt att vara igång med jobbet igen även om jag inte har min vanliga kapacitet än.

Det jag är lite rädd för är att de jag jobbar med ska ta för givet att jag är helt återställd bara för att jag är tillbaka på jobbet och ser fullt frisk ut på utsidan. Om någon tar för givet att jag ska prestera lika mycket som vanligt innan jag kan det, får jag ju givetvis försöka förklara hur jag känner mig.

Igår var jag och pratade med vår löneadministratör Harriet. Eftersom jag ändå var i Stockholm och jobbade tänkte jag att det kunde vara trevligt att få se hur hon såg ut. Jag har ju pratat med henne flera gånger i telefon genom åren. Hon förklarade Försäkringskassans snåriga regler vid sjukskrivning. Jag funderar på att ta ut flextid för att slippa blanda in Försäkringskassan, efter två veckors sjukskrivning.

Det är flera som har frågat mig om det inte var hemskt att föda fram ett dött barn/foster. Det tycker jag inte att det var. När vi fick reda på att det var en acardiac twin-graviditet talade läkarna om att oddsen inte var speciellt goda för den friska tvillingen. Nu utvecklades ju graviditeten på ett positivt sätt och läkarna och vi var optimistiska, men min fasa var ändå att det friska fostret inte skulle klara sig och jag skulle behöva föda fram två döda tvillingar.

När jag fick beskedet på Barnmorskegruppen att det friska fostrets hjärta hade slutat att slå var min spontana reaktion att det värsta var inte att det var dött, utan att jag var tvungen att föda fram de döda tvillingfostren. Det fanns liksom inga alternativ. När jag ser tillbaka på förlossningen så här drygt tre veckor efteråt kan jag säga att det inte var hemskt att föda fram dem. På något sätt kändes det naturligt. Och det är faktiskt som så att jag känner mig stolt över att ha varit med om två förlossningar. Att jag sedan inte fick ett eller två levande barn genom den andra förlossningen är ju sorgligt.

Måndagen den 21 januari

Idag har det känts väldigt mycket bättre än förra veckan. Jag har känt mig nästan som vanligt i hjärnan. Jag tar en dag i taget och hoppas att det fortsätter att gå åt rätt håll utan bakslag.

Fredagen den 18 januari – Första arbetsveckan är slut

Den första arbetsveckan är slut. Det har fungerat bra efter omständigheterna och jag har kunnat slutföra de arbetsuppgifter jag har tagit på mig under veckan. Jag märker dock att jag har långt kvar innan jag är som normalt igen. Jag kan inte alls jobba i samma tempo som vanligt. Som tur är har jag inte glömt hur jag ska utföra mina arbetsuppgifter.

Under veckan har jag jobbat både ute hos kund och på kontoret. De kunder jag har besökt har jag valt att innan mitt besök berätta vad som hänt. Jag har fått många kramar och vänliga ord från såväl kunder som kollegor. Jag har också mött människor som inte vetat hur de skulle hantera mig och därför valt att undvika mig. Det gör mig faktiskt ingenting att det finns människor som undviker trots att de vet vad som hänt. Jag vet ju att de egentligen bryr sig.

När någon frågar mig hur det känns eller hur jag mår finner jag fortfarande inte några ord som bra beskriver det. Det känns tungt, så mycket kan jag säga. Jag kan skratta och skämta, men känner ingen glädje i kroppen. Fysiskt är det inga som helst problem, jag känner mig hur pigg som helst. Men hjärnan är ansträngd tror jag. Den har arbetat en massa som jag inte har uppfattat och är därför trött. Imorse pratade jag med läkaren. Han sa att den bästa medicinen är att försöka leva ett så normalt liv som möjligt, men i ett tempo som känns bra. Vi kom fram till att jag ska vara sjukskriven på halvtid ett tag framöver. Då känns bra för då har jag möjlighet att jobba halvtid eller mer om jag vill och orkar.

Det ska bli skönt med helg. Vi ska inte göra något speciellt utan umgås och ta det lugnt. Nu känner jag mig rätt trött i huvudet och jag antar att det är veckans alla möten och intryck som satt sina spår.

Måndagen den 14 januari – Åter på jobbet

Idag började jag jobba igen. Det kändes inte konstigt att vara tillbaka på kontoret, men det var inte så många som var där på morgonen så jag fick inte tillfälle att hälsa på så många. När jag bestämde mig för att börja jobba igen kände jag att jag ville hålla fast vid den uppdragsplanering som var planerad sedan länge. Därför packade jag väskan på kontoret imorse och åkte tillsammans med två kollegor ut till en klient för att granska årsbokslut. Eftersom jag har jobbat med det klientföretaget ett par år har jag träffat de som arbetar där många gånger. I fredags mailade jag dem och berättade vad som hade hänt mig, så de skulle veta varför jag kanske inte var mig riktigt lik idag när vi sågs. När vi kom till bolaget började vi med att fika och jag fick en fin tulpanbukett av dem. Det var en fin gest och gulligt av dem tycker jag.

Under arbetsdagen har jag känt mig trögtänkt, vilket var väntat. Det var inga problem att koncentrera sig på arbetsuppgifterna, men jag kände att jag jobbade långsammare än vanligt. Det känns bra att ha tagit steget att komma igång med jobbet igen. För varje dag som går återgår förhoppningsvis hjärnan till sin normala kapacitet.

Söndagen den 13 januari

Det är söndag kväll och jag borde ha åtminstone lite söndagsångest eftersom jag ska gå till jobbet imorgon, men det har jag inte. Jag har bestämt mig för att försöka börja jobba igen. Det känns inte så lockande att bara gå hemma och hitta på saker att fylla upp tiden med, när jag tror att jag kan jobba och vill göra det. Kuratorn sa att man kan vara trögtänkt och ha koncentrationssvårigheter när man har gått igenom en sådan sak som vi har gjort. Om jag har det visar sig. Det är ju trots allt så att jag inte har jobbat sedan den 21 december och allt för mycket tråkigt har hänt sedan dess, så lite trögstartad borde jag vara och jag kan nog inte hålla lika många bollar i luften som vanligt.

Att jag väljer att börja jobba innebär inte att sorgeprocessen är över, utan innebär förhoppningsvis ett steg framåt i processen. Jag kan fortfarande inte sätta ord på hur det känns. Ett ord som dök upp igår och som delvis beskriver hur det känns är ordet tungt. Det är inte så att jag tänker på vad som hänt hela tiden eller ältar något om och om igen, utan när jag tänker på det som hänt känns det tungt.

Idag har jag ägnat en stund åt kläderna min garderob. Alla mammakläderna har jag lagt upp på vinden. Jag har provat alla tänkbara jobbyxor och knappen går inte att knäppa på ett enda par av dem, eftersom magen inte har krympt tillräckligt än. Det får därför bli en lösning med säkerhetsnål som knapp tills vidare.

Fredagen den 11 januari – Nytt besök hos kuratorn

Idag var det dags för ett nytt besök hos kuratorn. Igår kväll pratade vi om vilka frågor och funderingar vi ville ta upp med kuratorn, men vi kom bara på en fråga. Vi tycker ju att vi tar oss igenom sorgearbetet rätt bra och har hittills inte haft några större bakslag. Vi frågade kuratorn om det är vanligt med bakslag i sorgeprocessen. Hon svarade att det är vanligt med bakslag, speciellt i samband med högtidsdagar då man blir påmind om vad som hänt och saknar det ofödda barnet. I dagsläget vet jag inte riktigt vilka högtidsdagar eller andra speciella dagar som jag kommer att bli påmind. Det jag möjligtvis kan tänka mig är att det kommer att kännas sorgligt i samband med den beräknade födelsedagen den 24 maj, men jag vet inte. Det finns ju en förlossningsdag som är den 30 december, men eftersom det inte är dödsdagen och dödsdagen är okänd, känns det inte som om förlossningsdagen kommer vara en speciell minnesdag på något jobbigt sätt.

Jag fick låna en bok av kuratorn som heter Den lilla sorgen och handlar om tidiga och sena missfall, sorg m.m. Under kvällen har jag läst lite i den och inget som jag hittills har läst i den känns främmande eller konstigt. Alla som förlorar ett foster som skulle ha blivit ett önskat barn sörjer, men alla sörjer på sitt sätt och alla sätt är onormala. Det som tyvärr verkar vara ett vanligt problem är att bemötandet i vården är dåligt, i alla fall vid tidiga missfall. Det har jag själv upplevt tidigare och vänner och kollegor också. Under acardiac twin-graviditeten har vi däremot varit väldigt nöjda med bemötandet och hjälpen vi fått. Inte en enda gång har vi behövt stå på oss för att få det vi har önskat. Jag är övertygad om att ett bra bemötande har en positiv inverkan på sorgeprocessen.

Nästa besök hos kuratorn är inplanerat först den 11 februari. Vi hade som sagt inte så många frågor och funderingar idag, så vi kom överens om att vi hör av oss om vi känner behov av att träffa henne före den 11 februari. Anledningen till att kuratorn föreslog den dagen för nästa besök är att den dagen ska vi till Östra och träffa Lars-Åke, läkaren på Östra som följt graviditeten sedan acardiac twin upptäcktes. Om resultatet av obduktionen är klart kommer han att förmedla det då. Dessutom antar jag att han kommer att göra en gynundersökning för att kontrollera att min kropp är återställd.

Vi pratade också om att sorgeprocessen är lång. Längre än vad omgivningen tror. Efter ett tag glömmer omgivningen allt mer och slutar att fråga hur vi har det för utåt sett syns det inte att vi fortfarande sörjer. Kuratorn berättade att många inte vågar frågar för att de tror att de gör saker och ting värre, men så är det ju inte.

Det kändes som att besöket hos kuratorn idag gav oss ett kvitto på att vi är på väg åt rätt håll. De råden som hon brukar ge par som råkar ut för samma sak som vi har gjort följer vi redan och det fungerar bra. Vi har en fungerande vardag och orkar ta oss för olika saker. Det som återstår för att vardagen ska bli som vanligt, åtminstone utåt sett, är att även jag ska börja jobba igen.

Även om jag känner att jag sörjer på något sätt är det svårt att sätta ord på vad jag sörjer. Jag känner inte riktigt att jag har förlorat något som varit en del av mitt liv, eftersom jag aldrig kände att jag fick någon relation till fostret. Det kan låta grymt, men det är så det känns nu. En förlust skulle vara om jag förlorade något jag har och som är en del av mitt liv, så som exempelvis Rebecka eller Mathias. Om jag förlorade någon av dem känns det som om mitt liv skulle rasa samman. Nu har det inte gjort det, eftersom pojken inte hade hunnit bli mer än ett foster och inte hunnit blivit en del av mitt eller vårt liv. Eftersom graviditeten var så osäker så länge hade vi inte börjat göra upp några planer för hur vårt liv skulle bli när det föddes.

Rebecka har haft en väldigt stor betydelse för våra framsteg i sorgeprocessen. Hon har ju varit lika glad som vanligt, krävt vår uppmärksamhet och rutiner i tillvaron. Det har också känts viktigt att hitta på roliga saker, inte minst för hennes skull.

Idag ringde jag till Sjukresor, som administrerar utbetalningarna av reseersättningar. Före jul skickade jag våra tågbiljetter som vi använt vid de två Stockholmsbesöken dit och nu undrade jag varför vi inte har fått någon ersättning utbetald. Det visade sig att de saknade en specialremiss som visar att jag blivit remitterade till Huddinge. Dessutom sa kvinnan jag fick prata med att vi inte kunde få ersättning för Mathias tågbiljetter, om inte en läkare kunde intyga att han behövde åka med som min följeslagare av medicinska skäl. Det känns som mycket föråldrade och märkliga regler. Vi åkte ju inte till Huddinge för att jag var sjuk. Vi åkte ju dit för att våra foster skulle undersökas och de är ju faktiskt lika mycket bådas, även om de råkar ligga i min mage.

Onsdagen den 9 januari

Idag hade jag sedan tidigare en tid inbokad hos barnmorskan. När jag bokade tiden, efter vårt sista besök på Huddinge sjukhus, var tanken med besöket att det skulle bli en del av nystarten av graviditeten som skulle få mig att börja glädjas. Nu valde jag att gå dit trots att det egentligen inte behövdes. Det kändes bra att gå dit och liksom avsluta tvillinggraviditeten och prata om det som hänt utan att få några nya besked. Jag har ju varit hos barnmorskan två gånger under graviditeten. Vid första besöket hittades acardiac twin vid ultraljudsundersökningen och vid det andra besöket upptäcktes att pump twins hjärta slutat slå.

Efter besöket hos barnmorskan tog jag mig en sväng på stan och kollade på kläder men hittade inte mycket roligt. Byxorna är inte att tänka på att köpa än, eftersom graviditetsmagen inte har försvunnit så mycket som jag skulle önska än. Därför hade jag tänkt köpa några nya toppar som en början. Tyvärr var det mest rea i affärerna, så jag hittade bara en topp som jag fastnade för.

När jag hade gett upp klädletandet gick jag till kontoret. Där var allt sig likt. Det var som väntat inte så många inne, eftersom högsäsongen har dragit igång, men jag pratade med några av dem som var inne.

Det är flera som har frågat hur Rebecka tar det hela. Jag tror inte att hon förstår vad som har hänt. Hon pratar inte om bebisen eller om att den är i himmelen. Jag tror inte heller att hon egentligen förstod att jag hade en bebis i magen. Hon lärde sig nog helt enkelt att svara bebis när någon frågade vad som finns i mammas mage.

Idag upptäckte jag att jag kan prata om det som hänt utan att tårarna trillar även om vissa frågor kan vara känsliga. Kanske beror det på att jag har svarat på vissa frågor många gånger nu. Jag tror fortfarande att tårarna kan komma om någon ställer en ny fråga som är känslig. Jag är dock inte rädd för att få känsliga frågor. Egentligen är jag bara tacksam om alla känsliga frågor ställs så snart som möjligt, eftersom det är ett sätt för mig att bearbeta vad som hänt och kanske förkortar och underlättar bearbetningsprocessen.

Tisdagen den 8 januari

De senaste dagarna har gått väldigt fort. Vi har lagt golv, hälsat på kompisar, åkt pulka m.m. Under helgen kände jag mig lite mer ledsen än jag gjort tidigare, men det har vänt igen. Jag vet inte riktigt varför jag kände mig mer ledsen under helgen än tidigare. Kanske berodde det på att en del frågor väcktes hos kuratorn i fredags som jag inte hade funderat på tidigare. Bland annat frågade hon om vi hade tänkt ge pojken ett namn, eftersom en del tycker att det kan underlätta när man pratar om vad som hänt. Vi har funderat på det, men som det känns nu vill vi inte ge honom något namn. Jag tror i alla fall att det var bra att träffa kuratorn och att det är bra att hon ställer frågor som får en att fundera. På fredag ska vi träffa kuratorn igen.

Vi diskuterar varje dag hur vi känner oss och försöker sätta ord på känslorna, men lyckas inte. Mathias känner sig så pass ok att han ska gå till jobbet imorgon för att jobba. Jag tänkte också gå till jobbet imorgon, men inte för att jobba. Jag tänkte nöja mig med att dricka en kopp kaffe, kolla mitt postfack och byta några ord med dem som är inne på kontoret.

För att trösta oss och för att ha något att se fram emot, bokad vi kvällen före förlossningen en resa till Mallorca. Förra året var vi ju på Mallorca första veckan i juni och vi var alla tre väldigt nöjda med den resan. Därför blir det Mallorca och Sunwing Resort med all inclusive första veckan i juni även i år.

Det mest glädjande idag är att jag kommer i några av mina vanliga byxor igen. Jag har gått igenom min garderob idag och konstaterat att jag behöver några nya toppar. Det finns för få roliga toppar i min garderob och några nya piggar ju alltid upp.

Fredagen den 4 januari - besök hos kuratorn

Idag var vi hos en kurator på Östra. Vi pratade om vad som hänt, hur det har känts, hur det känns nu och om att sorgen har olika faser som är individuella. Vi pratade om hur man vet att man är redo att börja jobba igen. Vi pratade också om hur vi vill att fostren ska begravas. Det finns två alternativ. Det ena alternativet kallas särskild begravning och innebär att vi själva ordnar med en begravning och en grav. Det andra alternativet kallas anonym begravning och innebär att sjukhuset tar hand om begravningen. Fostren kremeras då och läggs i minneslunden på Kvibergs kyrkogård tillsammans med andra foster. Då är inte vi med på någon begravning. Vi känner att en anonym begravning är det som känns mest rätt för oss. Jag tycker att det känns bra att veta var fostren är begravda ifall jag vill gå dit, men en egen grav känns lite för mycket. Det känns också bra att Kvibergs kyrkogård inte är långt från där vi bor.

Kuratorn frågade också om vi valt att ge det döda fostret ett namn. Vi har diskuterat det, men har hittills inte känt att vi velat göra det. Det känns liksom främmande. Även om vi vet att det var en pojke säger vi inte ens han eller honom när vi pratar, utan säger det eller fostret. Kanske kommer detta att ändras, kanske inte.

Besöket hos kuratorn varade en timma. Det kändes lite kort tycker jag, men vi ska dit igen nästa fredag, så det blir det tillfälle att prata och diskutera mer. Vi är nöjda för att vi gick dit. Vi fick några tips på hur olika situationer kan hanteras, som kändes bra. Det var också skönt att höra hur andra har reagerat i liknande situationer.

Torsdagen den 3 januari – Livet går vidare

Livet går vidare och vi har de senaste dagarna levt som vanligt fast tankarna på vad som hänt emellanåt kommer.

På nyårsdagen var vi hemma och tvättade och tog sedan en promenad. Igår onsdag var vi hos familjen Stensson och hälsade på. På kvällen när vi kom hem var vi väldigt nöjda att vi åkte iväg. Det var skönt att komma hemifrån och dels prata om vad som hänt, dels prata om annat. Idag har Rebecka och jag varit på bio medan Mathias var hemma och la golv. I fredags förmiddag var vi och köpte 30 m2 golv, som vi tänkte lägga under ledigheten. På fredag eftermiddag fick vi ju beskedet att fostret var dött och sedan dess har alla paketen med golv legat i hallen.

Olika tankar och känslor har kommit upp de senaste dagarna. Jag grubblar inte på varför det hände eller varför det hände just oss. Jag har liksom bara konstaterat att det har hänt och vi kunde inte göra något åt det. Det finns stunder när jag känner lättnad över att det har hänt, eftersom det ändå fanns så lite glädje i graviditeten. Att vara gravid är ju ett tillstånd att njuta av, men det har jag inte kunnat göra speciellt mycket. Graviditeten hade ju varat i 20 veckor, men sammanlagt har jag inte vågat eller kunnat känna glädje i mer än fem veckor. Det var de tre veckorna som gick mellan det första ultraljudet på Sahlgrenska i graviditetsvecka åtta och inskrivningen hos barnmorskan i vecka elva, då acardiac twin upptäcktes. Sedan var det de två veckor från det att vi var på Huddinge för sista gången den 11 december tills jag började känna att något inte stod rätt till.

Fysiskt känner jag mig i stort sett återställd. Man förstår att förlossningen inte var speciellt fysiskt påfrestande för kroppen eftersom återhämtning gått så fort. Psykiskt tror jag inte att jag är återställd. Jag känner mig liksom tagen av situationen och inte alltid så snabb i huvudet.

Imorgon ska vi till Östra för att träffa en kurator. Vi kommer då bland annat diskutera hur vi vill att begravningen ska gå till. Det finns två alternativ. Det ena alternativet är att vi själva ordnar med en begravning och en grav. Det andra alternativet är att sjukhuset tar hand om begravningen. Fostren kremeras då och läggs i en grav tillsammans med andra foster. Då är inte vi med på någon begravning.