Tisdagen den 20 maj – Återbesök hos kuratorn

För ett par veckor sedan insåg jag varför det kallas sorgearbete när någon sörjer. Jag insåg att jag måste jobba med sorgen och bearbeta den. Jag förstod inte tidigare att jag måste jobba med sorgen utan jag trodde att om jag bara kom tillbaka till en vardag som fungerade så skulle det lösa sig av sig självt. Som ett steg bokade jag tid hos kuratorn igen och idag var jag alltså där igen. Senast jag var där var i mitten på februari. Idag pratade vi i ca en och en halv timme om vad som hänt sedan vi sågs senast, hur det känns just nu och hur jag ser på framtiden.

Kuratorn berättade bland annat att för mannen tar det vanligtvis en eller två månader innan han är någorlunda tillbaka i sitt ”vanliga” igen. För kvinnan är det inte ovanligt att det tar flera månader innan hon ens börjar jobba igen. Så har det ju inte varit i mitt fall, men det visar ju endast att hur man sörjer är individuellt.

Vi pratade om omgivningens syn och bemötande av mig. Väldigt många frågar mig fortfarande hur jag mår och hur jag har det, men det finns också de som inte vågar fråga märker jag. Ett fel många gör när de har någon i sin omgivning som sörjer är att de säger: ”Hör av dig om du behöver prata. Jag finns här.” Kuratorn menade att det är fel att göra så, vilket jag håller med om av egen erfarenhet. Det är bättre att höra av sig med jämna mellanrum och hellre bli avvisad.

Om en månad ska jag träffa kuratorn igen. Till dess har jag fått hemläxa skulle man kunna kalla det. Kuratorn gav mig några exempel på hur jag kan jobba med sorgen. Bland annat ska jag besöka minneslunden på Kviberg där de har begravt den ”friska” tvillingen. Dessutom ska jag skriva ut hela min blogg och läsa den.

Efter mitt förra besök hos kuratorn i februari kändes det som hon rivit upp såren, vilket i och för sig kändes bra. Efter dagens besök känns det mer som att jag fått bekräftelse på att mina känslor är fullt normala och att jag har fått lite vägledning i hur jag ska jobba vidare.