Lördagen den 24 maj – Den beräknade förlossningsdagen

När maj månad började närma sig var jag orolig för att månaden då förlossningen var beräknad att äga rum om allt hade gått vägen skulle bli extra jobbig. Idag var det den beräknade förlossningsdagen och om jag summerar maj månad hittills har den inte varit så jobbig som jag befarade. Visserligen har jag så gott som varje dag haft tårar i ögonen eller gråtit en skvätt, men sorgen känns ändå fullt hanterbar. Under månaden har jag insett att jag måste jobba med sorgen, den försvinner inte av sig själv. Den insikten kanske är en del av förklaringen till att maj månad inte blev som jobbig som jag befarat.

Idag har vi levt livet nästan precis som om inget hade hänt. Det första jag tänkte på när jag vaknade i morse var inte att det var den beräknade förlossningsdagen idag. Det kom jag på först när jag stod i duschen. Större delen av dagen har jag tillbringat på jobbet för att plugga inför auktorisationsprovet jag ska skriva på måndag och tisdag. Under dagen och kvällen har jag försökt att tänka efter om det har känts något speciellt idag eller om jag har känt mig extra ledsen. Men idag har känts som vilken dag som helst. Det känns väldigt avlägset att jag skulle ha fött barn idag om naturen inte hade velat annorlunda.

Ikväll hade SVT 2 temakväll om barnlöshet. Först var det ett program om ett par som var barnlösa på grund av att kvinnans äggstockar inte producerade ägg. Kvinnan hade en enäggstvillingssyster, som redan hade två barn och inte ville ha fler barn och som donerade sin ena äggstock till sin syster. Operationen lyckades och den barnlösa kvinnan blev så småningom gravid och födde en dotter. Det var en historia med många specialister inblandade och med ett lyckligt slut, precis som jag trodde att vår historia skulle sluta eftersom många specialister var inblandade.

Senare visade SVT en film som heter Harrys döttrar och som handlade om två systrar som var gravida och som skulle få barn ungefär samtidigt. Vid en kontroll av hjärtljuden hittade barnmorskan inga hjärtljud på den ena systern barn och en ultraljudsundersökning gjordes, som visade att hjärtat på barnet hade slutat att slå. Förlossningen sattes igång och kvinnan fick föda fram det döda barnet. Om jag hade sett filmen för ett år sedan eller mer hade jag troligtvis tyckt att det var förskräckligt och inte kunnat förstå hur man kan ta sig igenom någon sådant som kvinna. Det förstår jag nu när jag själv har varit med om det.

Efter tisdagens besök hos kuratorn har det faktiskt känt bättre tror jag. Det känns i alla fall inte som om hon har rivit upp några sår, vilket det kändes som senast jag var där i februari. Det kanske inte finns fler sår att riva upp. Ett råd jag fick av kuratorn var att jobba med minnen för att bearbeta sorgen. Därför plockade jag ikväll fram den röda mappen jag har där jag har samlat alla papper jag fick i samband med alla läkarbesök under graviditeten, ultraljudsbilder, vi-beklagar-vad-som hänt-kort vi fått, mail från Anitha som också bar på acardiac twin m.m. Jag läste igenom papperen och vi tittade på ultraljudsbilderna. Självklart fällde jag några tårar, men gjorde ett uppehåll i tårarna när Charlotte Perrelli sjöng Hero i Eurovision song contest.