Måndagen den 11 februari – Återbesök på Östra

Idag var det dags för återbesök på Östra. Innan vi åkte upp var jag lite nervös eftersom jag trodde att vi skulle få resultatet av obduktionen. Även om läkarna inte trodde att de skulle finna något av betydelse vid obduktionen, så kan vi inte släppa tanken helt förrän vi fått obduktionssvaret.

På Östra träffade vi först Lars-Åke, läkaren som följt graviditeten sedan vi var på Östra första gången. Tyvärr var inte obduktionen klar så han kunde inte förmedla oss resultatet. Han berättade att det kan ta upp till tre månader innan resultatet är klart, men när det är klart kontaktar han oss. Vi pratade om allt som hänt och om hur det känns. Sedan gick Mathias och jag och åt lunch.

Efter lunch hade vi tid hos kuratorn. Vi pratade om vad som hänt sedan sist vi sågs, hur det fungerar att jobba och hur livet i övrigt fungerar. Vi pratade om omgivningens reaktioner och om hur vi blir och har blivit bemötta och behandlade. Det känns som att kuratorn rev upp sår genom att ställa raka och känsliga frågor. Även om jag blev ledsen tror jag att det är bra att få dessa frågor.

Det jobbigaste just nu är att jag flera gånger om dagen blir påmind om allt sorgligt som har varit, speciellt på jobbet. Att jag blir mer påmind på jobbet än hemma beror främst på att jag besöker kunder nu som jag besökte under graviditeten i höstas. Många datum och händelser under hösten associerar jag till olika besked i graviditeten och läkarbesök

Det känns som att omgivningen glömmer allt mer. Livet fungerar ju bra för oss och vi känner oss glada för det mesta. Det syns ju inte utanpå oss att vi fortfarande sörjer emellanåt och långt ifrån har glömt. Sorg är ju inte synlig så som en knäskada är. Då haltar man ju tills det inte gör fullt så ont längre, vilket alla kan se.