Torsdagen den 21 februari

Sedan återbesöket på Östra förra veckan har jag känt mig ganska ledsen. Det känns som om jag har gått in i en ny fas i sorgeprocessen. Jag tror fortfarande att det är bra att riva upp såren ibland och jag har därför bestämt mig för att gå fler gånger till kuratorn, men har ännu inte bestämt när jag ska gå dit nästa gång.

Jag har kommit fram till att det finns två sidor i mig som hanterar vad som hänt. Kanske finns det fler sidor, som jag ännu inte upptäckt. Den ena sidan är den rationella, förnuftiga sidan som hanterar vad som hänt på ett klokt sätt. Den andra sidan är den känslomässiga sidan. Jag kan inte styra över någon av sidorna. Det känns som att den förnuftiga sidan av mig har bearbetat klart vad som har hänt och funderar inte på varför allt detta hänt oss. Den känslomässiga sidan är ledsen över vad som hänt, även om jag egentligen inte vill vara det. Just nu känns det som om den känslomässiga sidan har övertaget och därför känner jag mig ledsen.

Det fungerar i alla fall bra på jobbet, trots att jag inte känner mig ledsen ibland och inte är lika glad som vanligt. Jag klarar att hålla ett bra tempo med flera bollar i luften samtidigt, vilket känns bra.

När jag ser framåt i år är det faktiskt mycket roligt inplanerat. Mathias, Rebecka och jag ska åka till Mallorca och till Astrid Lindgrens värld. Det blir två konferensresor med jobbet i år, en till Tanumstrand och en till ett varmt land vid Medelhavet. Dessutom blir det en jubileumsfest i Stockholm för att företaget fyller 85 år. Även om jag innerst inne vet att allt detta är roligt kan jag inte se fram emot och känna glädjen över att få göra dessa saker. Den positiva känslan finns liksom inte, men förhoppningsvis kommer den att återvända.