Söndagen den 9 november – Ett år sedan beskedet

Äntligen tar jag mig tid att skriva på min blogg. Nu har jag inte skrivit sedan innan semestern. Jag har skrivit lite grann för mig själv, men det är inte särskilt mycket för det känns inte som det funnits så mycket att skriva.

Semestern gav på gott och ont mer tid att tänka. Det var inga nya tankar som kom upp, men de sorgliga tankarna på vad som hänt återvände. Om allt gått bra skulle jag ju inte haft semester utan ha haft en liten pojke att ta hand om.

I slutet av augusti träffade jag kuratorn igen. Vi pratade om hur jag haft det sedan vi sågs senast precis innan semestern. Jag berättade för henne att det känns som en del av mig är skadad. Ungefär på samma sätt som när jag hade skadat mitt knä, fast med den skillnaden att en skadad själ inte syns på utsidan. En skadad själ gör sig precis som ett skadat knä påmind ibland. När jag hade skadat och opererat mitt knä fick jag ett träningsprogram för att komma tillbaka på ett snabbare och bättre sätt. Jag bad kuratorn om ett träningsprogram för min skadade själ, men tyvärr finns det inget sådant. Tiden måste ha sin gång. Hon sa att jag får räkna med att det tar minst ett år innan den värsta sorgen är över.

I september när jag kom igång med jobbet och vardagsrutinerna igen kändes det bättre än det gjort på hela året. Jag kunde prata om vad som hänt utan att få tårar i ögonen. Dessutom kände jag mig mer närvarande socialt och kommer själv på samtalsämnen när jag träffar nya människor.

Nu har det gått drygt tio månader sedan dödsbeskedet och förlossningen. När jag tittar tillbaka kan jag se faser i sorgeprocessen. Under januari-april kände jag mig ganska stark och den förnuftiga delen av min hjärna styrde hur jag kände. Under maj-augusti styrde den känslomässiga delen av min hjärna och jag hade bland annat lätt för att gråta när jag blev påmind om vad som hänt. Under september och oktober har återigen den förnuftiga delen av min hjärna styrt och jag har känt mig full av energi och framåtanda.

Hur det blir under november och resten av året vet jag inte. I fredags var det ett år sedan vi fick beskedet att graviditeten inte var en normal graviditet utan en komplicerad tvillinggraviditet med en arkadisk tvilling (acardiac twin) och en till synes frisk tvilling. Det kändes som en special dag i fredags på något sätt. Flera gånger under dagen tänkte jag på att det var ett år sedan. Det var ju vid den här tiden förra året som hela historien började utspela sig. När jag tänker tillbaka var det ett ganska tufft och ovisst liv under november och december förra året. Det känns som att årets november och december kommer att vara mycket behagligare och enklare att leva i. Det finns liksom ingen oro i kroppen och det som finns planerat kommer troligtvis att kunna genomföras.