Söndagen den 13 januari

Det är söndag kväll och jag borde ha åtminstone lite söndagsångest eftersom jag ska gå till jobbet imorgon, men det har jag inte. Jag har bestämt mig för att försöka börja jobba igen. Det känns inte så lockande att bara gå hemma och hitta på saker att fylla upp tiden med, när jag tror att jag kan jobba och vill göra det. Kuratorn sa att man kan vara trögtänkt och ha koncentrationssvårigheter när man har gått igenom en sådan sak som vi har gjort. Om jag har det visar sig. Det är ju trots allt så att jag inte har jobbat sedan den 21 december och allt för mycket tråkigt har hänt sedan dess, så lite trögstartad borde jag vara och jag kan nog inte hålla lika många bollar i luften som vanligt.

Att jag väljer att börja jobba innebär inte att sorgeprocessen är över, utan innebär förhoppningsvis ett steg framåt i processen. Jag kan fortfarande inte sätta ord på hur det känns. Ett ord som dök upp igår och som delvis beskriver hur det känns är ordet tungt. Det är inte så att jag tänker på vad som hänt hela tiden eller ältar något om och om igen, utan när jag tänker på det som hänt känns det tungt.

Idag har jag ägnat en stund åt kläderna min garderob. Alla mammakläderna har jag lagt upp på vinden. Jag har provat alla tänkbara jobbyxor och knappen går inte att knäppa på ett enda par av dem, eftersom magen inte har krympt tillräckligt än. Det får därför bli en lösning med säkerhetsnål som knapp tills vidare.