Fredagen den 11 januari – Nytt besök hos kuratorn

Idag var det dags för ett nytt besök hos kuratorn. Igår kväll pratade vi om vilka frågor och funderingar vi ville ta upp med kuratorn, men vi kom bara på en fråga. Vi tycker ju att vi tar oss igenom sorgearbetet rätt bra och har hittills inte haft några större bakslag. Vi frågade kuratorn om det är vanligt med bakslag i sorgeprocessen. Hon svarade att det är vanligt med bakslag, speciellt i samband med högtidsdagar då man blir påmind om vad som hänt och saknar det ofödda barnet. I dagsläget vet jag inte riktigt vilka högtidsdagar eller andra speciella dagar som jag kommer att bli påmind. Det jag möjligtvis kan tänka mig är att det kommer att kännas sorgligt i samband med den beräknade födelsedagen den 24 maj, men jag vet inte. Det finns ju en förlossningsdag som är den 30 december, men eftersom det inte är dödsdagen och dödsdagen är okänd, känns det inte som om förlossningsdagen kommer vara en speciell minnesdag på något jobbigt sätt.

Jag fick låna en bok av kuratorn som heter Den lilla sorgen och handlar om tidiga och sena missfall, sorg m.m. Under kvällen har jag läst lite i den och inget som jag hittills har läst i den känns främmande eller konstigt. Alla som förlorar ett foster som skulle ha blivit ett önskat barn sörjer, men alla sörjer på sitt sätt och alla sätt är onormala. Det som tyvärr verkar vara ett vanligt problem är att bemötandet i vården är dåligt, i alla fall vid tidiga missfall. Det har jag själv upplevt tidigare och vänner och kollegor också. Under acardiac twin-graviditeten har vi däremot varit väldigt nöjda med bemötandet och hjälpen vi fått. Inte en enda gång har vi behövt stå på oss för att få det vi har önskat. Jag är övertygad om att ett bra bemötande har en positiv inverkan på sorgeprocessen.

Nästa besök hos kuratorn är inplanerat först den 11 februari. Vi hade som sagt inte så många frågor och funderingar idag, så vi kom överens om att vi hör av oss om vi känner behov av att träffa henne före den 11 februari. Anledningen till att kuratorn föreslog den dagen för nästa besök är att den dagen ska vi till Östra och träffa Lars-Åke, läkaren på Östra som följt graviditeten sedan acardiac twin upptäcktes. Om resultatet av obduktionen är klart kommer han att förmedla det då. Dessutom antar jag att han kommer att göra en gynundersökning för att kontrollera att min kropp är återställd.

Vi pratade också om att sorgeprocessen är lång. Längre än vad omgivningen tror. Efter ett tag glömmer omgivningen allt mer och slutar att fråga hur vi har det för utåt sett syns det inte att vi fortfarande sörjer. Kuratorn berättade att många inte vågar frågar för att de tror att de gör saker och ting värre, men så är det ju inte.

Det kändes som att besöket hos kuratorn idag gav oss ett kvitto på att vi är på väg åt rätt håll. De råden som hon brukar ge par som råkar ut för samma sak som vi har gjort följer vi redan och det fungerar bra. Vi har en fungerande vardag och orkar ta oss för olika saker. Det som återstår för att vardagen ska bli som vanligt, åtminstone utåt sett, är att även jag ska börja jobba igen.

Även om jag känner att jag sörjer på något sätt är det svårt att sätta ord på vad jag sörjer. Jag känner inte riktigt att jag har förlorat något som varit en del av mitt liv, eftersom jag aldrig kände att jag fick någon relation till fostret. Det kan låta grymt, men det är så det känns nu. En förlust skulle vara om jag förlorade något jag har och som är en del av mitt liv, så som exempelvis Rebecka eller Mathias. Om jag förlorade någon av dem känns det som om mitt liv skulle rasa samman. Nu har det inte gjort det, eftersom pojken inte hade hunnit bli mer än ett foster och inte hunnit blivit en del av mitt eller vårt liv. Eftersom graviditeten var så osäker så länge hade vi inte börjat göra upp några planer för hur vårt liv skulle bli när det föddes.

Rebecka har haft en väldigt stor betydelse för våra framsteg i sorgeprocessen. Hon har ju varit lika glad som vanligt, krävt vår uppmärksamhet och rutiner i tillvaron. Det har också känts viktigt att hitta på roliga saker, inte minst för hennes skull.

Idag ringde jag till Sjukresor, som administrerar utbetalningarna av reseersättningar. Före jul skickade jag våra tågbiljetter som vi använt vid de två Stockholmsbesöken dit och nu undrade jag varför vi inte har fått någon ersättning utbetald. Det visade sig att de saknade en specialremiss som visar att jag blivit remitterade till Huddinge. Dessutom sa kvinnan jag fick prata med att vi inte kunde få ersättning för Mathias tågbiljetter, om inte en läkare kunde intyga att han behövde åka med som min följeslagare av medicinska skäl. Det känns som mycket föråldrade och märkliga regler. Vi åkte ju inte till Huddinge för att jag var sjuk. Vi åkte ju dit för att våra foster skulle undersökas och de är ju faktiskt lika mycket bådas, även om de råkar ligga i min mage.