Torsdagen den 24 januari – Andra arbetsveckan

Nu är andra arbetsveckan snart avklarad. I måndags kändes det väldigt bra, vilket kanske berodde på att jag hade vilat hjärnan under helgen. Tisdag, onsdag och idag har jag känt mig så där svårbeskrivligt trög i hjärnan, men det är i alla fall skönt och roligt att vara igång med jobbet igen även om jag inte har min vanliga kapacitet än.

Det jag är lite rädd för är att de jag jobbar med ska ta för givet att jag är helt återställd bara för att jag är tillbaka på jobbet och ser fullt frisk ut på utsidan. Om någon tar för givet att jag ska prestera lika mycket som vanligt innan jag kan det, får jag ju givetvis försöka förklara hur jag känner mig.

Igår var jag och pratade med vår löneadministratör Harriet. Eftersom jag ändå var i Stockholm och jobbade tänkte jag att det kunde vara trevligt att få se hur hon såg ut. Jag har ju pratat med henne flera gånger i telefon genom åren. Hon förklarade Försäkringskassans snåriga regler vid sjukskrivning. Jag funderar på att ta ut flextid för att slippa blanda in Försäkringskassan, efter två veckors sjukskrivning.

Det är flera som har frågat mig om det inte var hemskt att föda fram ett dött barn/foster. Det tycker jag inte att det var. När vi fick reda på att det var en acardiac twin-graviditet talade läkarna om att oddsen inte var speciellt goda för den friska tvillingen. Nu utvecklades ju graviditeten på ett positivt sätt och läkarna och vi var optimistiska, men min fasa var ändå att det friska fostret inte skulle klara sig och jag skulle behöva föda fram två döda tvillingar.

När jag fick beskedet på Barnmorskegruppen att det friska fostrets hjärta hade slutat att slå var min spontana reaktion att det värsta var inte att det var dött, utan att jag var tvungen att föda fram de döda tvillingfostren. Det fanns liksom inga alternativ. När jag ser tillbaka på förlossningen så här drygt tre veckor efteråt kan jag säga att det inte var hemskt att föda fram dem. På något sätt kändes det naturligt. Och det är faktiskt som så att jag känner mig stolt över att ha varit med om två förlossningar. Att jag sedan inte fick ett eller två levande barn genom den andra förlossningen är ju sorgligt.

Måndagen den 21 januari

Idag har det känts väldigt mycket bättre än förra veckan. Jag har känt mig nästan som vanligt i hjärnan. Jag tar en dag i taget och hoppas att det fortsätter att gå åt rätt håll utan bakslag.

Fredagen den 18 januari – Första arbetsveckan är slut

Den första arbetsveckan är slut. Det har fungerat bra efter omständigheterna och jag har kunnat slutföra de arbetsuppgifter jag har tagit på mig under veckan. Jag märker dock att jag har långt kvar innan jag är som normalt igen. Jag kan inte alls jobba i samma tempo som vanligt. Som tur är har jag inte glömt hur jag ska utföra mina arbetsuppgifter.

Under veckan har jag jobbat både ute hos kund och på kontoret. De kunder jag har besökt har jag valt att innan mitt besök berätta vad som hänt. Jag har fått många kramar och vänliga ord från såväl kunder som kollegor. Jag har också mött människor som inte vetat hur de skulle hantera mig och därför valt att undvika mig. Det gör mig faktiskt ingenting att det finns människor som undviker trots att de vet vad som hänt. Jag vet ju att de egentligen bryr sig.

När någon frågar mig hur det känns eller hur jag mår finner jag fortfarande inte några ord som bra beskriver det. Det känns tungt, så mycket kan jag säga. Jag kan skratta och skämta, men känner ingen glädje i kroppen. Fysiskt är det inga som helst problem, jag känner mig hur pigg som helst. Men hjärnan är ansträngd tror jag. Den har arbetat en massa som jag inte har uppfattat och är därför trött. Imorse pratade jag med läkaren. Han sa att den bästa medicinen är att försöka leva ett så normalt liv som möjligt, men i ett tempo som känns bra. Vi kom fram till att jag ska vara sjukskriven på halvtid ett tag framöver. Då känns bra för då har jag möjlighet att jobba halvtid eller mer om jag vill och orkar.

Det ska bli skönt med helg. Vi ska inte göra något speciellt utan umgås och ta det lugnt. Nu känner jag mig rätt trött i huvudet och jag antar att det är veckans alla möten och intryck som satt sina spår.

Måndagen den 14 januari – Åter på jobbet

Idag började jag jobba igen. Det kändes inte konstigt att vara tillbaka på kontoret, men det var inte så många som var där på morgonen så jag fick inte tillfälle att hälsa på så många. När jag bestämde mig för att börja jobba igen kände jag att jag ville hålla fast vid den uppdragsplanering som var planerad sedan länge. Därför packade jag väskan på kontoret imorse och åkte tillsammans med två kollegor ut till en klient för att granska årsbokslut. Eftersom jag har jobbat med det klientföretaget ett par år har jag träffat de som arbetar där många gånger. I fredags mailade jag dem och berättade vad som hade hänt mig, så de skulle veta varför jag kanske inte var mig riktigt lik idag när vi sågs. När vi kom till bolaget började vi med att fika och jag fick en fin tulpanbukett av dem. Det var en fin gest och gulligt av dem tycker jag.

Under arbetsdagen har jag känt mig trögtänkt, vilket var väntat. Det var inga problem att koncentrera sig på arbetsuppgifterna, men jag kände att jag jobbade långsammare än vanligt. Det känns bra att ha tagit steget att komma igång med jobbet igen. För varje dag som går återgår förhoppningsvis hjärnan till sin normala kapacitet.

Söndagen den 13 januari

Det är söndag kväll och jag borde ha åtminstone lite söndagsångest eftersom jag ska gå till jobbet imorgon, men det har jag inte. Jag har bestämt mig för att försöka börja jobba igen. Det känns inte så lockande att bara gå hemma och hitta på saker att fylla upp tiden med, när jag tror att jag kan jobba och vill göra det. Kuratorn sa att man kan vara trögtänkt och ha koncentrationssvårigheter när man har gått igenom en sådan sak som vi har gjort. Om jag har det visar sig. Det är ju trots allt så att jag inte har jobbat sedan den 21 december och allt för mycket tråkigt har hänt sedan dess, så lite trögstartad borde jag vara och jag kan nog inte hålla lika många bollar i luften som vanligt.

Att jag väljer att börja jobba innebär inte att sorgeprocessen är över, utan innebär förhoppningsvis ett steg framåt i processen. Jag kan fortfarande inte sätta ord på hur det känns. Ett ord som dök upp igår och som delvis beskriver hur det känns är ordet tungt. Det är inte så att jag tänker på vad som hänt hela tiden eller ältar något om och om igen, utan när jag tänker på det som hänt känns det tungt.

Idag har jag ägnat en stund åt kläderna min garderob. Alla mammakläderna har jag lagt upp på vinden. Jag har provat alla tänkbara jobbyxor och knappen går inte att knäppa på ett enda par av dem, eftersom magen inte har krympt tillräckligt än. Det får därför bli en lösning med säkerhetsnål som knapp tills vidare.

Fredagen den 11 januari – Nytt besök hos kuratorn

Idag var det dags för ett nytt besök hos kuratorn. Igår kväll pratade vi om vilka frågor och funderingar vi ville ta upp med kuratorn, men vi kom bara på en fråga. Vi tycker ju att vi tar oss igenom sorgearbetet rätt bra och har hittills inte haft några större bakslag. Vi frågade kuratorn om det är vanligt med bakslag i sorgeprocessen. Hon svarade att det är vanligt med bakslag, speciellt i samband med högtidsdagar då man blir påmind om vad som hänt och saknar det ofödda barnet. I dagsläget vet jag inte riktigt vilka högtidsdagar eller andra speciella dagar som jag kommer att bli påmind. Det jag möjligtvis kan tänka mig är att det kommer att kännas sorgligt i samband med den beräknade födelsedagen den 24 maj, men jag vet inte. Det finns ju en förlossningsdag som är den 30 december, men eftersom det inte är dödsdagen och dödsdagen är okänd, känns det inte som om förlossningsdagen kommer vara en speciell minnesdag på något jobbigt sätt.

Jag fick låna en bok av kuratorn som heter Den lilla sorgen och handlar om tidiga och sena missfall, sorg m.m. Under kvällen har jag läst lite i den och inget som jag hittills har läst i den känns främmande eller konstigt. Alla som förlorar ett foster som skulle ha blivit ett önskat barn sörjer, men alla sörjer på sitt sätt och alla sätt är onormala. Det som tyvärr verkar vara ett vanligt problem är att bemötandet i vården är dåligt, i alla fall vid tidiga missfall. Det har jag själv upplevt tidigare och vänner och kollegor också. Under acardiac twin-graviditeten har vi däremot varit väldigt nöjda med bemötandet och hjälpen vi fått. Inte en enda gång har vi behövt stå på oss för att få det vi har önskat. Jag är övertygad om att ett bra bemötande har en positiv inverkan på sorgeprocessen.

Nästa besök hos kuratorn är inplanerat först den 11 februari. Vi hade som sagt inte så många frågor och funderingar idag, så vi kom överens om att vi hör av oss om vi känner behov av att träffa henne före den 11 februari. Anledningen till att kuratorn föreslog den dagen för nästa besök är att den dagen ska vi till Östra och träffa Lars-Åke, läkaren på Östra som följt graviditeten sedan acardiac twin upptäcktes. Om resultatet av obduktionen är klart kommer han att förmedla det då. Dessutom antar jag att han kommer att göra en gynundersökning för att kontrollera att min kropp är återställd.

Vi pratade också om att sorgeprocessen är lång. Längre än vad omgivningen tror. Efter ett tag glömmer omgivningen allt mer och slutar att fråga hur vi har det för utåt sett syns det inte att vi fortfarande sörjer. Kuratorn berättade att många inte vågar frågar för att de tror att de gör saker och ting värre, men så är det ju inte.

Det kändes som att besöket hos kuratorn idag gav oss ett kvitto på att vi är på väg åt rätt håll. De råden som hon brukar ge par som råkar ut för samma sak som vi har gjort följer vi redan och det fungerar bra. Vi har en fungerande vardag och orkar ta oss för olika saker. Det som återstår för att vardagen ska bli som vanligt, åtminstone utåt sett, är att även jag ska börja jobba igen.

Även om jag känner att jag sörjer på något sätt är det svårt att sätta ord på vad jag sörjer. Jag känner inte riktigt att jag har förlorat något som varit en del av mitt liv, eftersom jag aldrig kände att jag fick någon relation till fostret. Det kan låta grymt, men det är så det känns nu. En förlust skulle vara om jag förlorade något jag har och som är en del av mitt liv, så som exempelvis Rebecka eller Mathias. Om jag förlorade någon av dem känns det som om mitt liv skulle rasa samman. Nu har det inte gjort det, eftersom pojken inte hade hunnit bli mer än ett foster och inte hunnit blivit en del av mitt eller vårt liv. Eftersom graviditeten var så osäker så länge hade vi inte börjat göra upp några planer för hur vårt liv skulle bli när det föddes.

Rebecka har haft en väldigt stor betydelse för våra framsteg i sorgeprocessen. Hon har ju varit lika glad som vanligt, krävt vår uppmärksamhet och rutiner i tillvaron. Det har också känts viktigt att hitta på roliga saker, inte minst för hennes skull.

Idag ringde jag till Sjukresor, som administrerar utbetalningarna av reseersättningar. Före jul skickade jag våra tågbiljetter som vi använt vid de två Stockholmsbesöken dit och nu undrade jag varför vi inte har fått någon ersättning utbetald. Det visade sig att de saknade en specialremiss som visar att jag blivit remitterade till Huddinge. Dessutom sa kvinnan jag fick prata med att vi inte kunde få ersättning för Mathias tågbiljetter, om inte en läkare kunde intyga att han behövde åka med som min följeslagare av medicinska skäl. Det känns som mycket föråldrade och märkliga regler. Vi åkte ju inte till Huddinge för att jag var sjuk. Vi åkte ju dit för att våra foster skulle undersökas och de är ju faktiskt lika mycket bådas, även om de råkar ligga i min mage.

Onsdagen den 9 januari

Idag hade jag sedan tidigare en tid inbokad hos barnmorskan. När jag bokade tiden, efter vårt sista besök på Huddinge sjukhus, var tanken med besöket att det skulle bli en del av nystarten av graviditeten som skulle få mig att börja glädjas. Nu valde jag att gå dit trots att det egentligen inte behövdes. Det kändes bra att gå dit och liksom avsluta tvillinggraviditeten och prata om det som hänt utan att få några nya besked. Jag har ju varit hos barnmorskan två gånger under graviditeten. Vid första besöket hittades acardiac twin vid ultraljudsundersökningen och vid det andra besöket upptäcktes att pump twins hjärta slutat slå.

Efter besöket hos barnmorskan tog jag mig en sväng på stan och kollade på kläder men hittade inte mycket roligt. Byxorna är inte att tänka på att köpa än, eftersom graviditetsmagen inte har försvunnit så mycket som jag skulle önska än. Därför hade jag tänkt köpa några nya toppar som en början. Tyvärr var det mest rea i affärerna, så jag hittade bara en topp som jag fastnade för.

När jag hade gett upp klädletandet gick jag till kontoret. Där var allt sig likt. Det var som väntat inte så många inne, eftersom högsäsongen har dragit igång, men jag pratade med några av dem som var inne.

Det är flera som har frågat hur Rebecka tar det hela. Jag tror inte att hon förstår vad som har hänt. Hon pratar inte om bebisen eller om att den är i himmelen. Jag tror inte heller att hon egentligen förstod att jag hade en bebis i magen. Hon lärde sig nog helt enkelt att svara bebis när någon frågade vad som finns i mammas mage.

Idag upptäckte jag att jag kan prata om det som hänt utan att tårarna trillar även om vissa frågor kan vara känsliga. Kanske beror det på att jag har svarat på vissa frågor många gånger nu. Jag tror fortfarande att tårarna kan komma om någon ställer en ny fråga som är känslig. Jag är dock inte rädd för att få känsliga frågor. Egentligen är jag bara tacksam om alla känsliga frågor ställs så snart som möjligt, eftersom det är ett sätt för mig att bearbeta vad som hänt och kanske förkortar och underlättar bearbetningsprocessen.

Tisdagen den 8 januari

De senaste dagarna har gått väldigt fort. Vi har lagt golv, hälsat på kompisar, åkt pulka m.m. Under helgen kände jag mig lite mer ledsen än jag gjort tidigare, men det har vänt igen. Jag vet inte riktigt varför jag kände mig mer ledsen under helgen än tidigare. Kanske berodde det på att en del frågor väcktes hos kuratorn i fredags som jag inte hade funderat på tidigare. Bland annat frågade hon om vi hade tänkt ge pojken ett namn, eftersom en del tycker att det kan underlätta när man pratar om vad som hänt. Vi har funderat på det, men som det känns nu vill vi inte ge honom något namn. Jag tror i alla fall att det var bra att träffa kuratorn och att det är bra att hon ställer frågor som får en att fundera. På fredag ska vi träffa kuratorn igen.

Vi diskuterar varje dag hur vi känner oss och försöker sätta ord på känslorna, men lyckas inte. Mathias känner sig så pass ok att han ska gå till jobbet imorgon för att jobba. Jag tänkte också gå till jobbet imorgon, men inte för att jobba. Jag tänkte nöja mig med att dricka en kopp kaffe, kolla mitt postfack och byta några ord med dem som är inne på kontoret.

För att trösta oss och för att ha något att se fram emot, bokad vi kvällen före förlossningen en resa till Mallorca. Förra året var vi ju på Mallorca första veckan i juni och vi var alla tre väldigt nöjda med den resan. Därför blir det Mallorca och Sunwing Resort med all inclusive första veckan i juni även i år.

Det mest glädjande idag är att jag kommer i några av mina vanliga byxor igen. Jag har gått igenom min garderob idag och konstaterat att jag behöver några nya toppar. Det finns för få roliga toppar i min garderob och några nya piggar ju alltid upp.

Fredagen den 4 januari - besök hos kuratorn

Idag var vi hos en kurator på Östra. Vi pratade om vad som hänt, hur det har känts, hur det känns nu och om att sorgen har olika faser som är individuella. Vi pratade om hur man vet att man är redo att börja jobba igen. Vi pratade också om hur vi vill att fostren ska begravas. Det finns två alternativ. Det ena alternativet kallas särskild begravning och innebär att vi själva ordnar med en begravning och en grav. Det andra alternativet kallas anonym begravning och innebär att sjukhuset tar hand om begravningen. Fostren kremeras då och läggs i minneslunden på Kvibergs kyrkogård tillsammans med andra foster. Då är inte vi med på någon begravning. Vi känner att en anonym begravning är det som känns mest rätt för oss. Jag tycker att det känns bra att veta var fostren är begravda ifall jag vill gå dit, men en egen grav känns lite för mycket. Det känns också bra att Kvibergs kyrkogård inte är långt från där vi bor.

Kuratorn frågade också om vi valt att ge det döda fostret ett namn. Vi har diskuterat det, men har hittills inte känt att vi velat göra det. Det känns liksom främmande. Även om vi vet att det var en pojke säger vi inte ens han eller honom när vi pratar, utan säger det eller fostret. Kanske kommer detta att ändras, kanske inte.

Besöket hos kuratorn varade en timma. Det kändes lite kort tycker jag, men vi ska dit igen nästa fredag, så det blir det tillfälle att prata och diskutera mer. Vi är nöjda för att vi gick dit. Vi fick några tips på hur olika situationer kan hanteras, som kändes bra. Det var också skönt att höra hur andra har reagerat i liknande situationer.

Torsdagen den 3 januari – Livet går vidare

Livet går vidare och vi har de senaste dagarna levt som vanligt fast tankarna på vad som hänt emellanåt kommer.

På nyårsdagen var vi hemma och tvättade och tog sedan en promenad. Igår onsdag var vi hos familjen Stensson och hälsade på. På kvällen när vi kom hem var vi väldigt nöjda att vi åkte iväg. Det var skönt att komma hemifrån och dels prata om vad som hänt, dels prata om annat. Idag har Rebecka och jag varit på bio medan Mathias var hemma och la golv. I fredags förmiddag var vi och köpte 30 m2 golv, som vi tänkte lägga under ledigheten. På fredag eftermiddag fick vi ju beskedet att fostret var dött och sedan dess har alla paketen med golv legat i hallen.

Olika tankar och känslor har kommit upp de senaste dagarna. Jag grubblar inte på varför det hände eller varför det hände just oss. Jag har liksom bara konstaterat att det har hänt och vi kunde inte göra något åt det. Det finns stunder när jag känner lättnad över att det har hänt, eftersom det ändå fanns så lite glädje i graviditeten. Att vara gravid är ju ett tillstånd att njuta av, men det har jag inte kunnat göra speciellt mycket. Graviditeten hade ju varat i 20 veckor, men sammanlagt har jag inte vågat eller kunnat känna glädje i mer än fem veckor. Det var de tre veckorna som gick mellan det första ultraljudet på Sahlgrenska i graviditetsvecka åtta och inskrivningen hos barnmorskan i vecka elva, då acardiac twin upptäcktes. Sedan var det de två veckor från det att vi var på Huddinge för sista gången den 11 december tills jag började känna att något inte stod rätt till.

Fysiskt känner jag mig i stort sett återställd. Man förstår att förlossningen inte var speciellt fysiskt påfrestande för kroppen eftersom återhämtning gått så fort. Psykiskt tror jag inte att jag är återställd. Jag känner mig liksom tagen av situationen och inte alltid så snabb i huvudet.

Imorgon ska vi till Östra för att träffa en kurator. Vi kommer då bland annat diskutera hur vi vill att begravningen ska gå till. Det finns två alternativ. Det ena alternativet är att vi själva ordnar med en begravning och en grav. Det andra alternativet är att sjukhuset tar hand om begravningen. Fostren kremeras då och läggs i en grav tillsammans med andra foster. Då är inte vi med på någon begravning.