Fredagen den 28 december – Pump twins hjärta har slutat slå

Efter vårt sista besök på Huddinge sjukhus den 11 december började glädjen över graviditeten och fostret så sakta att komma. Den senaste veckan har jag dock känt att jag inte har tänkt så många positiva tankar om graviditeten. De positiva tankarna kommer ju liksom av sig själv, men de har avtagit i antal. De senaste dagarna har jag funderat på när jag ska börja känna fostrets sparkar på riktigt. Jag tyckte att jag kände lite små, lätta sparkar veckan före jul, men var inte riktigt säker. Eftersom jag inte känt några sparkar denna vecka ringde jag till barnmorskan Elisabeth idag och fick komma till henne på eftermiddagen.

Vi började med att prata om allt som hänt sedan vi sågs på inskrivningssamtalet och acardiac twin upptäcktes. Sedan försökte hon lyssna efter hjärtljuden men hörde inga och därför gjordes en ultraljudsundersökning med en gång. Barnmorskan hittade inget slående hjärta och på skärmen såg jag tydligt att fostret inte rörde sig. Man skulle kunna tro att första reaktionen är att bryta ihop fullständigt, men det gjorde jag inte. Jag hamnade nog i någon slags chock och började tänka på alla praktiska detaljer, så som vem ska ta hand om Rebecka medan vi åker till Östra och får mer information om vad som händer nu.

Efter en stund kom tårarna och de har runnit till och från sedan dess. Barnmorskan ringde upp till Östra och meddelade att vi var på väg. Vi åkte upp till Östra och under tiden var mamma och pappa hemma och tog hand om Rebecka.

På Östra fick vi hjälp på Specialförlossningen, eftersom Antenatalavdelningen hade stängt för dagen. Där fick vi träffa två äkare, Gunilla och Claudia, som gjorde ultraljudsundersökning. De konstaterade att fostrets hjärta hade slutat att slå, men det är svårt att säga exakt när det gjorde det. Det vi vet är ju att det levde och verkade fullt friskt när vi besökte Huddinge den 11 december. Varför hjärtat slutade slå kan läkarna inte heller säga i dagsläget. Acardiac twin hade de väldigt svårt att hitta, vilket tyder på att den har krympt ihop ännu mer.

Det som kommer att hända nu är att förlossningen kommer att sättas igång när vi vill det. Det kan också hända att den startar av sig själv. Vi har ännu inte bestämt när vi vill att den ska sättas igång, utan vi sa att vi funderar åtminstone över natten och ringer till Östra och meddelar när vi har bestämt oss. Eftersom läkarna säger att det inte är någon brådska och det inte innebär någon risk för mig att vänta, så känner jag att det inte finns någon anledning att hasta. Jag vill liksom smälta och älta allt lite.

Det finns mycket man kan säga om den här graviditeten, men det har varit tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Men nu vet vi bestämt att det inte finns något hopp kvar för denna graviditet. Vi har i alla fall gjort vad vi har kunnat.