Torsdagen den 21 februari

Sedan återbesöket på Östra förra veckan har jag känt mig ganska ledsen. Det känns som om jag har gått in i en ny fas i sorgeprocessen. Jag tror fortfarande att det är bra att riva upp såren ibland och jag har därför bestämt mig för att gå fler gånger till kuratorn, men har ännu inte bestämt när jag ska gå dit nästa gång.

Jag har kommit fram till att det finns två sidor i mig som hanterar vad som hänt. Kanske finns det fler sidor, som jag ännu inte upptäckt. Den ena sidan är den rationella, förnuftiga sidan som hanterar vad som hänt på ett klokt sätt. Den andra sidan är den känslomässiga sidan. Jag kan inte styra över någon av sidorna. Det känns som att den förnuftiga sidan av mig har bearbetat klart vad som har hänt och funderar inte på varför allt detta hänt oss. Den känslomässiga sidan är ledsen över vad som hänt, även om jag egentligen inte vill vara det. Just nu känns det som om den känslomässiga sidan har övertaget och därför känner jag mig ledsen.

Det fungerar i alla fall bra på jobbet, trots att jag inte känner mig ledsen ibland och inte är lika glad som vanligt. Jag klarar att hålla ett bra tempo med flera bollar i luften samtidigt, vilket känns bra.

När jag ser framåt i år är det faktiskt mycket roligt inplanerat. Mathias, Rebecka och jag ska åka till Mallorca och till Astrid Lindgrens värld. Det blir två konferensresor med jobbet i år, en till Tanumstrand och en till ett varmt land vid Medelhavet. Dessutom blir det en jubileumsfest i Stockholm för att företaget fyller 85 år. Även om jag innerst inne vet att allt detta är roligt kan jag inte se fram emot och känna glädjen över att få göra dessa saker. Den positiva känslan finns liksom inte, men förhoppningsvis kommer den att återvända.

Måndagen den 11 februari – Återbesök på Östra

Idag var det dags för återbesök på Östra. Innan vi åkte upp var jag lite nervös eftersom jag trodde att vi skulle få resultatet av obduktionen. Även om läkarna inte trodde att de skulle finna något av betydelse vid obduktionen, så kan vi inte släppa tanken helt förrän vi fått obduktionssvaret.

På Östra träffade vi först Lars-Åke, läkaren som följt graviditeten sedan vi var på Östra första gången. Tyvärr var inte obduktionen klar så han kunde inte förmedla oss resultatet. Han berättade att det kan ta upp till tre månader innan resultatet är klart, men när det är klart kontaktar han oss. Vi pratade om allt som hänt och om hur det känns. Sedan gick Mathias och jag och åt lunch.

Efter lunch hade vi tid hos kuratorn. Vi pratade om vad som hänt sedan sist vi sågs, hur det fungerar att jobba och hur livet i övrigt fungerar. Vi pratade om omgivningens reaktioner och om hur vi blir och har blivit bemötta och behandlade. Det känns som att kuratorn rev upp sår genom att ställa raka och känsliga frågor. Även om jag blev ledsen tror jag att det är bra att få dessa frågor.

Det jobbigaste just nu är att jag flera gånger om dagen blir påmind om allt sorgligt som har varit, speciellt på jobbet. Att jag blir mer påmind på jobbet än hemma beror främst på att jag besöker kunder nu som jag besökte under graviditeten i höstas. Många datum och händelser under hösten associerar jag till olika besked i graviditeten och läkarbesök

Det känns som att omgivningen glömmer allt mer. Livet fungerar ju bra för oss och vi känner oss glada för det mesta. Det syns ju inte utanpå oss att vi fortfarande sörjer emellanåt och långt ifrån har glömt. Sorg är ju inte synlig så som en knäskada är. Då haltar man ju tills det inte gör fullt så ont längre, vilket alla kan se.

Söndagen den 3 februari – Fem veckor senare

Idag är det exakt fem veckor sedan förlossning och drygt fem veckor sedan vi fick beskedet att fostret var dött. Det känns som att det var länge sedan. Vi är i fullgång med vårt vanliga liv och häromdagen slog det mig att vi har pratat väldigt lite om vad som hänt den senaste tiden. Det är ju visserligen så att man blir påmind många gånger varje dag, men det kändes ändå som att det inte finns så mycket nytt att säga just nu. Dessutom känner jag mig glad även på insidan kroppen på ett sätt som jag inte känt på länge. Det känns inte tungt längre.

Det fungerar bra på jobbet. Jag känner att hjärnan är nästan som vanligt igen och jag klarar av att jobba heltid utan problem.

Nästa måndag ska vi till Östra på återbesök. Före lunch ska vi träffa läkaren Lars-Åke, som har följt graviditeten sedan början av november. Förhoppningsvis är obduktionsresultatet klart så han kan förmedla oss det. Jag är lite orolig för att obduktionen ska visa på något som vi inte har förväntat oss. Vi förväntar oss, och vill inte heller, att de inte ska hitta någon orsak till att fostret dog. Då skulle i så fall förklaringen vara att dess hjärta fick jobba för mycket för att orka med. Efter lunch har vi tid hos kuratorn. Om obduktionen är klar kan hon läsa resultatet i min journal innan vi ses. Tanken är att vi ska prata om tiden som har varit sedan vi sågs senast samt om det som vi vill prata om eller fråga.