Lördagen den 24 maj – Den beräknade förlossningsdagen

När maj månad började närma sig var jag orolig för att månaden då förlossningen var beräknad att äga rum om allt hade gått vägen skulle bli extra jobbig. Idag var det den beräknade förlossningsdagen och om jag summerar maj månad hittills har den inte varit så jobbig som jag befarade. Visserligen har jag så gott som varje dag haft tårar i ögonen eller gråtit en skvätt, men sorgen känns ändå fullt hanterbar. Under månaden har jag insett att jag måste jobba med sorgen, den försvinner inte av sig själv. Den insikten kanske är en del av förklaringen till att maj månad inte blev som jobbig som jag befarat.

Idag har vi levt livet nästan precis som om inget hade hänt. Det första jag tänkte på när jag vaknade i morse var inte att det var den beräknade förlossningsdagen idag. Det kom jag på först när jag stod i duschen. Större delen av dagen har jag tillbringat på jobbet för att plugga inför auktorisationsprovet jag ska skriva på måndag och tisdag. Under dagen och kvällen har jag försökt att tänka efter om det har känts något speciellt idag eller om jag har känt mig extra ledsen. Men idag har känts som vilken dag som helst. Det känns väldigt avlägset att jag skulle ha fött barn idag om naturen inte hade velat annorlunda.

Ikväll hade SVT 2 temakväll om barnlöshet. Först var det ett program om ett par som var barnlösa på grund av att kvinnans äggstockar inte producerade ägg. Kvinnan hade en enäggstvillingssyster, som redan hade två barn och inte ville ha fler barn och som donerade sin ena äggstock till sin syster. Operationen lyckades och den barnlösa kvinnan blev så småningom gravid och födde en dotter. Det var en historia med många specialister inblandade och med ett lyckligt slut, precis som jag trodde att vår historia skulle sluta eftersom många specialister var inblandade.

Senare visade SVT en film som heter Harrys döttrar och som handlade om två systrar som var gravida och som skulle få barn ungefär samtidigt. Vid en kontroll av hjärtljuden hittade barnmorskan inga hjärtljud på den ena systern barn och en ultraljudsundersökning gjordes, som visade att hjärtat på barnet hade slutat att slå. Förlossningen sattes igång och kvinnan fick föda fram det döda barnet. Om jag hade sett filmen för ett år sedan eller mer hade jag troligtvis tyckt att det var förskräckligt och inte kunnat förstå hur man kan ta sig igenom någon sådant som kvinna. Det förstår jag nu när jag själv har varit med om det.

Efter tisdagens besök hos kuratorn har det faktiskt känt bättre tror jag. Det känns i alla fall inte som om hon har rivit upp några sår, vilket det kändes som senast jag var där i februari. Det kanske inte finns fler sår att riva upp. Ett råd jag fick av kuratorn var att jobba med minnen för att bearbeta sorgen. Därför plockade jag ikväll fram den röda mappen jag har där jag har samlat alla papper jag fick i samband med alla läkarbesök under graviditeten, ultraljudsbilder, vi-beklagar-vad-som hänt-kort vi fått, mail från Anitha som också bar på acardiac twin m.m. Jag läste igenom papperen och vi tittade på ultraljudsbilderna. Självklart fällde jag några tårar, men gjorde ett uppehåll i tårarna när Charlotte Perrelli sjöng Hero i Eurovision song contest.

Onsdagen den 21 maj - Obduktionsresultat nr 2 klart

Idag fick vi obduktionsresultatet avseende obduktionen av acardiac twin och moderkakan med brev. Obduktionen av acardiac twin och moderkakan är gjord på Huddinge sjukhus medan obduktionen av den ”friska” tvillingen gjordes på Sahlgrenska. Ingen av obduktionen har lett till ett svar på varför den ”friska” tvillingen dog. Ett av syftena med den andra obduktionen var att undersöka förbindelsen som fanns mellan tvillingarna och som gick via moderkakan. Eftersom moderkakan var relativt trasig, då den inte kom ut av sig själv under förlossningen utan fick opereras ut, har de som obducerat den haft svårigheter att bedöma förbindelsen mellan fostren.

Om man ska sammanfatta de två obduktionsresultaten vi fått kan man säga att de inte funnit någon förklaring till varför den ”friska” tvillingen dog, men å andra sidan har inget nytt och allvarligt framkommit. Jag är inte så säker på att resultaten i sig har så stor betydelse för mig, men det är skönt att inte behöva vänta på dem.

Tisdagen den 20 maj – Återbesök hos kuratorn

För ett par veckor sedan insåg jag varför det kallas sorgearbete när någon sörjer. Jag insåg att jag måste jobba med sorgen och bearbeta den. Jag förstod inte tidigare att jag måste jobba med sorgen utan jag trodde att om jag bara kom tillbaka till en vardag som fungerade så skulle det lösa sig av sig självt. Som ett steg bokade jag tid hos kuratorn igen och idag var jag alltså där igen. Senast jag var där var i mitten på februari. Idag pratade vi i ca en och en halv timme om vad som hänt sedan vi sågs senast, hur det känns just nu och hur jag ser på framtiden.

Kuratorn berättade bland annat att för mannen tar det vanligtvis en eller två månader innan han är någorlunda tillbaka i sitt ”vanliga” igen. För kvinnan är det inte ovanligt att det tar flera månader innan hon ens börjar jobba igen. Så har det ju inte varit i mitt fall, men det visar ju endast att hur man sörjer är individuellt.

Vi pratade om omgivningens syn och bemötande av mig. Väldigt många frågar mig fortfarande hur jag mår och hur jag har det, men det finns också de som inte vågar fråga märker jag. Ett fel många gör när de har någon i sin omgivning som sörjer är att de säger: ”Hör av dig om du behöver prata. Jag finns här.” Kuratorn menade att det är fel att göra så, vilket jag håller med om av egen erfarenhet. Det är bättre att höra av sig med jämna mellanrum och hellre bli avvisad.

Om en månad ska jag träffa kuratorn igen. Till dess har jag fått hemläxa skulle man kunna kalla det. Kuratorn gav mig några exempel på hur jag kan jobba med sorgen. Bland annat ska jag besöka minneslunden på Kviberg där de har begravt den ”friska” tvillingen. Dessutom ska jag skriva ut hela min blogg och läsa den.

Efter mitt förra besök hos kuratorn i februari kändes det som hon rivit upp såren, vilket i och för sig kändes bra. Efter dagens besök känns det mer som att jag fått bekräftelse på att mina känslor är fullt normala och att jag har fått lite vägledning i hur jag ska jobba vidare.

Fredagen den 2 maj – Obduktionsresultat nr 1 klart

Obduktionen av den ”friska” tvillingen (pump twin) har gjorts på Sahlgrenska och obduktionen av acardiac twin och moderkakan har gjorts på Huddinge sjukhus. Idag fick vi obduktionsresultatet avseende den ”friska” tvillingen med brev. I brevet står följande: ”Hos detta foster kan man inte hitta några anläggningsrubbningar, inflammatoriska förändringar eller blödningar. Sålunda normalfynd.” Läkarna hade ju inte förväntat sig att de skulle finna någon förklaring till varför fostret dog genom obduktionen och därför hade vi inte heller förväntat oss att obduktionen skulle ge något svar. Redan när vi fick beskedet om att fostret var dött sa läkarna att de trodde att dess hjärta inte orkat med påfrestelsen och därför slutat slå. Det känns på sätt och vis skönt att obduktionen inte visade på något onormalt, eftersom vi fick tillräckligt med negativa besked under graviditeten som var.

Obduktionen av acardiac twin och moderkakan har vi inte fått resultatet på än. Jag har ingen aning om vad den obduktionen kan visa som är av intresse för oss.

I början av veckan ringde jag till kuratorn för att boka en tid. Vi var hos henne senast i februari och när vi gick därifrån sa hon att vi var välkomna att höra av oss så snart vi ville träffas. Efter vårt besök hos kuratorn i februari kände jag mig ganska ledsen och bestämde mig för att träffa henne igen när det kändes bättre. Nu har det gått så lång tid utan att det känns bättre (just nu känns det till och med sämre) att jag tänkte att det är lika bra att boka en ny tid. Mathias känner inget behov av att träffa kuratorn, så jag träffar henne ensam om ca två veckor.